부산대학교 도서관

Rapporten syftar till att beskriva fynden i ett forskningsprojekt om familjers vardagsmobilitet i ”socialt utsatta” områden. I studien ingår 71 individer från 31 familjer vars vardagsmobilitet har undersökts kvalitativt.Forskningsdeltagarnas bostadsområden, med närhet till samhällsservice och kollektivtrafik och väl utbyggd gång- och cykelinfrastruktur, ger goda grundläggande förutsättningar för vardagens resande. Många av familjerna har knappa ekonomiska och tidsmässiga vardagsliv med många förpliktelser, ofta bundna i tid och rum. Bussen är det vanligaste färdmedlet, med betungande arbetsresor och omsorgsresor för vuxna, framför allt för mödrar. De höga priserna begränsar möjligheten att åka buss, särskilt för ungdomarna. Gång spelar också en betydande roll. Bilen är central för många familjer eftersom den möjliggör snabba resor i vardagen och är ett sätt att visa och utöva omsorg på. Oftast är det männen som kör. I flera hushåll saknas bil och körkort. Även om några cyklar i vardagen finns det många barriärer, som bristande cykelförmåga och cykelvana. Forskningsdeltagarna präglas av att leva i närheten av kriminalitet och våld som inverkar på hur de rör sig i vardagen. Föräldrar begränsar särskilt unga pojkars mobilitet av omsorg. Föräldrarnas oro för att de ska hamna i kriminalitet gör att de styr var de unga tillåts röra sig och på vilka tider, samt vilket socialt umgänge de har. Kulturella föreställningar (kring t.ex. olika färdsätt och bostadsområdet) är ytterligare ett lager som behöver beaktas när familjers vardagsmobilitet diskuteras. Åtgärder som kan stärka familjers vardagliga mobilitet behöver sättas i relation till de begränsningar som finns i ”socialt utsatta” områden. Transport- och samhällsplaneringen bör avlasta de tyngder som familjer upplever i vardagen, och bidra till upprättande och upprätthållande av välfärdsinfrastrukturer. För att styra mot mobilitetsrättvisa behövs åtgärder som gör det möjligt för välbeställda grupper att resa hållbart, medan grupper som upplever bristande tillgänglighet samtidigt kan stärkas.
This report describes the everyday mobility of families in relation to injustice. It is based on the findings from a research project that investigates the everyday mobility of families in socially vulnerable areas in three medium-sized Swedish cities. The study includes individuals from 31 families. Qualitative methods have been applied. The report describes experiences of families who usually do not participate in research and makes visible a part of everyday life that is otherwise invisible, both in research and in the public discussion about everyday mobility.The analysis shows that many families have busy everyday lives with tight margins. They live in areas with proximity to community services and have access to various modes of transport. Experiences of crime and violence creates feelings of insecurity. Next to walking, the bus is the most common means of transport where everyday obligations lead to burdensome trips for adults, especially for mothers. High prices limit the possibility of traveling by bus, especially for young people. The car is central to many families because it enables quick journeys and is a way to exercise care. Several households lack a car, and women in particular lack a driver's license. Although there are individuals who cycle, there are many barriers to cycling, such as lack of access to bikes and poor cycling skills, especially for women.Measures that can strengthen families' everyday mobility must be related to the socio-economic and material limitations that exist in socially vulnerable areas. It is important that urban planning relieve the burdens that families experience and create infrastructures that support care. To steer towards mobility justice, measures are needed that make it possible for well-off groups to travel sustainably, while groups that experience a lack of accessibility can be strengthened.